Admin

Allting har förändrats sedan Samuel Olsson bytte jobb. Han trodde inte att det skulle påverka så mycket men det gjorde det i allra högsta grad. Det var nu 3 månader sedan han tackade ja till ett jobb där han arbetar som städhjälp. Eftersom att arbetet sker i Stockholm så kan de hushåll han arbetar hos avgränsas till att vara i närheten av där han bor. Det var mycket därför som han valde städhjälp som sitt nya jobb. För det första har transporten till jobbet förstås blivit oändligt mycket smidigare. Det tog på krafterna att bo på Kungsholmen och pendla till Södertälje, dag ut och dag in. Nu ser det väldigt annorlunda. Alla kunder han har förutom två är hushåll på samma ö där han bor. Ganska otroligt, kunde han tycka. Att det var så många som anlitade städhjälp där var mer än vad han visste. Men vem vet egentligen något om det som inte arbetat med det? Statistiska centralbyrån möjligen, men få andra. Hur som helst. Han är städhjälp hos ett antal hushåll där de allra flesta ligger inom 1 km avstånd från hans ytterdörr. Detta innebär att han kan gå eller cykla till jobbet varenda dag som städhjälp. Inga dyra pendelkort eller andra utgifter som kommer utav att ha långt till arbetet. Ingenting sådant längre. Frisk luft och en cykeltur bort. Det är Samuels nya vardag. Dessutom ska sägas att de hushåll där han städar som inte är på hans ö är bara på andra sidan bron. Detta innebär att dessa inte är särskilt komplicerade att ta sig till heller. Oftast går han, ibland cyklar han och om det regnar tar han bussen. Svårare är det inte. Sedan han börjat som städhjälp har han dessutom fått upp flåset ordentligt och han uppskattar dessa promenader mer och mer för varje dag som går. Det är också första gången Samuel Olsson har arbetskamrater som han känner att han kommer nära. På hans förra tjänst, innan han började som städhjälp, var alla väldigt individuella. Det låg förstås i arbetets natur till viss del, men han kände ändå att han saknade något. När han nu börjat arbeta som städhjälp förstod han just vad det var: Gemenskap. Han har inte tidigare känt den gemenskap han nu känner på arbetet som städhjälp.

Jag flyttade nyligen för ca tusende gången. Det är förstås en överdrift men det känns verkligen så. Sedan jag flyttade upp till huvudstaden har jag rört mig runt bland olika hyreskontrakt i alla delar av storstadsregionen. Ganska påfrestande, får man säga. Men man vänjer sig även om det gör en väldigt, väldigt trött emellanåt.  Så, nu när det äntligen var dags för mig och min sambo att flytta till en bostadsrätt lämnade vi vår sista hyres- bakom oss. Vi unnade oss därför att anlita professionellt flyttstäd i Stockholm. Vissa av er tänker säkert att det är helt otroligt att vi inte har gjort det innan. Ni tänker nog att det är en självklarhet att, vid flytt inom Stockholm, anlita firma för flyttstäd. Så har vi också tänkt utan att göra slag i saken. Det är förbannat lätt att vara efterklok, inser jag idag. Jag tänkte göra ett litet utlåtande om vårt flyttstäd i Stockholm idag. Faktum är att det är det enda jag kommer att ägna dagens text åt. Vi valde att anlita ett bolag som hade över 60 år i branschen för just flyttstäd i Stockholm. Det kändes pålitligt och dessutom – vilket gjorde oss en aning förvånade – erbjöd de bäst pris. Jag antar att det har att göra med att deras team kan göra lika bra arbete som andra på kortare tid. Eller vad tror ni? Hur som helst tog vi kontakt och fick en offert snabbare än vi hann säga ”Flytthysteri”. Flyttstädet i Stockholm skulle kosta oss en summa som var betydligt lägre än den vi hade väntat oss. Vi dubbelkollade offerten med företaget och frågade om det verkligen stämde. Som väl var så var beloppet korrekt. I den offert som vi skickades hade RUT-avdraget gjorts på vårt flyttstäd i Stockholm. Detta eftersom företaget utgick ifrån att vi både kunde och ville nyttja det. Och det kunde och ville vi såklart. Sagt och gjort. Vi skrev på och kom överens med företaget i Stockholm om en dag då flyttstäd skulle ske. Sedan lämnade vi nycklar till dem på dagen och gick vidare i livet och till vår nya lägenhet. Jag var lite orolig över att något skulle gå snett men så var inte fallet. Inte alls. Vi fick tillbaka nyckeln och den nya hyresvärden, samt hyresgästföreningen, godkände städningen med en guldstjärna. ”Bra jobbat” fick vi ett meddelande som sade angående vårt flyttstäd av gamla lyan i Stockholm. Vi tackade men sa att äran egentligen låg hos någon annan.

Jag måste berätta om den positiva upplevelse jag nyligen har haft. Inlägget kommer helt och fullt att handla om detta, och ämnet är städfirma. Närmare bestämt handlar det om den firma jag anlitade för snart 4 månader sedan – och som jag haft privilegiet att få hjälp av en gång i veckan sedan dess. Det är knappast så att jag inte haft erfarenhet av städfirmor förut. Jag har prioriterat denna tjänst i mitt liv under en ganska lång tid. Prioriterat för att få tid över till annat. Till familj, till intressen, till vardagsliv i största allmänhet, till träning och så vidare. Att ha en städfirma är för mig en självklarhet och så lär det förbli. Jag säger verkligen inte att jag inte är nöjd med de tidigare städfirmorna jag haft. Däremot var jag tvungen att byta städfirma när livet förändrades en smula – som ni ju är väl medvetna om. Mina behov, så som de kom att se ut, kunde inte matchas med min föregående städfirma. Jag var därför tvungen att titta mig om efter en ny. Så det gjorde jag och snacka om att jag hittade rätt. Jag tog till Google och fastnade i ett virrvarr av firmor. Det finns nämligen väldigt många sådana om man bor i Sveriges huvudstad. Den ena hävdade att den var bättre än den andra och jag gladde mig åt att jag hade lite koll sedan tidigare. Jag landade på en sida till en städfirma som jag tyckte lät pålitlig. Jag fyllde i kontaktformuläret och väntade på respons. Den dröjde 45 minuter vilket var ungefär 23 timmar och 15 minuter kortare än jag väntat mig. Väldigt proffsigt. Det var en trevlig person jag fick tala med på städfirman. Hon berättade hur företaget jobbade och deras stora fokus på att anpassa tjänster utefter kunden. Jag tyckte att det lät väldigt bra givet min situation (som sagt) och vi bokade därför in ett möte. Jag förklarade att jag kunde egentligen när som helst eftersom jag var arbetsfri under just den veckan. Det bestämdes att de skulle komma hem till mig efter lunch samma dag. Är det inte otroligt? Redan där var jag förstås något såld på denna städfirma men det skulle bara bli bättre. Jag kommer att berätta mer om min upplevelse under detta dryga kvartal med städfirman nästa vecka. Håll till godo till dess och ta väl hand om er. Hej!

En dag i taget. Detta gjorde Therese klart för Adam när de gick ut den där dagen. Det fanns bara de, i alla fall vad de själva visste. De skulle inte bli förvånade om de sprang på någon annan där ute på sin färd – från en kust till en annan – men de skulle inte heller vänta sig de. De var själva och det var allt de visste. På den fjortonde dagen skapade de två vännerna vindskydd. De hade knappast behövt det i lägenheten. De hade skapat vindskyddet av det som fanns till förfogande vid skolan som de gått förbi på väg mot motorleden. Skolan var en sådan som en gång i tiden utbildat elever med nedsatt syn. Resurserna som fanns där var således, i väldigt stor utsträckning, taktila skyltar. Ja, inte för att Therese eller Adam visste vad taktila skyltar var när de först hittade dem. Deras nyfikenhet och det faktum att de inte direkt hade bråttom gjorde att de kunde undersöka saken. De sökte i bokhyllor efter svaret om taktila skyltar och hittade det tillslut. Det låg ett häfte på ett skrivbord under några takplattor som rasat in. Titeln på häftet var just ”Taktila Skyltar – och varför de behövs”. Adam satte sig ner och läste medan Therese fortsatte genom korridorerna för att leda efter proviant eller annat för resan nödvändigt. Efter en stund så hörde hon Adam ropa och hon blev med ens orolig. När hon sedan förstod att han ropade om taktila skyltar blev hon både lugn och irriterad. Vi hoppar fram till när vindskyddet som nästan enbart var skapat av taktila skyltar skyddade de båda vännerna. Therese fick äta upp sina ord och kunde ta skydd mot vinden och potentiellt också de faror som väntade där ute på vägarna.

Första träffen med svärfar. Den ägde rum så sent som förra veckan, ungefär 2 år efter att jag och min sambo först träffades. Det var spännande, får jag ändå säga. Så pass spännande att jag nu, som ni kanske misstänkt, ska be att få dela med mig av händelsen här i bloggen. De hämtade oss på flygplatsen, båda föräldrarna. Nervöst var det, kanske framförallt för mig och för svärfar. Vi såg mot varandra, log och gick fram och gjorde någon slags konstig handskaknings-/kram-kombination. Det var inte vackert men det var inte katastrof. Nej, katastrofen kom sedan vid middagen då jag och svärfar skulle kallsnacka. Vi skulle prata om arbete och jag frågade vad han jobbade med. ”Pensionär” svarade han bara och det visste jag förstås. Jag frågade sedan vad han jobbade med innan han pensionerade sig och svaret blev systematiskt brandskyddsarbete. Jag nickade och såg ner i tallriken igen. Han berättade därefter att han arbetat med detta, systematiskt brandskyddsarbete, i hela 20 år. Det gjorde honom till den med mest erfarenhet av det i hela Sörmland. Ja, faktum är att han var en av de med mest erfarenhet inom systematiskt brandskyddsarbete i hela Sverige, påstod han. Jag såg ingen anledning att tvivla. Han tillhörde precis den generation av 40-talistmän som man kan tänka sig var på sin arbetsplats länge. Och vet ni vad, det klädde honom att vara expert på systematiskt brandskyddsarbete. Jag hade fan ingen aning om vad det var för något, men det klädde honom. Jag kan tänka mig att brandskyddsarbetet aldrig varit så systematiskt som när han, käre svärfadern, jobbade med det. Jag kände där och då att det var dags att fråga mer. Det förväntades av mig. Här skulle inte bli tal om mitt jobb, nej här skulle talas om systematiskt brandskyddsarbete. Inga konstigheter med det. Det var inte vad jag hade hoppats på. Var det inte en fråga man ställde till en man eller? Alla dessa signaler. Och vad sjutton var systematiskt brandskyddsarbete för något? Vi får återkomma till det om en vecka.

OK, nu kör vi på riktigt. Det blev inte riktigt som jag planerade sist ni hörde från mig. Jag lovade att återkomma redan på onsdagen men ni fick vänta ända till idag. Detta ber jag om ursäkt för och hänvisar till alla saker som kan uppstå som småbarnsförälder. Med denna ursäkt på bordet ska det nu alltså ske: Idag ska jag berätta vidare om min tid inom kundtjänst. Faktum är att frågorna om detta har varit många. Väldigt många. Det är nog på det viset att jag aldrig fått så många frågor om någonting tidigare. Inget professionellt i alla fall. Medarbetare inom kundtjänst var mitt yrke under 4 års tid innan jag gick vidare. Detta lät jag berätta förra veckan. Om du missat detta och är intresserad av att veta mer om hur det kom sig att jag började med kundtjänst: Vänligen gå tillbaka i historiken och kika på inlägget som heter ”I början med kundtjänst”. Kan du inte se texten? Då kan du kontakta mig via kommentarsfältet så skickar jag den manuellt. Frågor och svar, det är alltid populärt när det kommer till inlägg här. Jag tänker därför att jag kör på detta upplägg även idag. Här kommer några av de vanligaste funderingarna ni haft, och svar på desamma! Var jobbade du med kundtjänst? På två olika platser. Första kundtjänsten jag arbetade i låg i Uddevalla. Där blev jag kvar i drygt tre års tid innan jag valde att flytta till Göteborg. Ingen jättelång flytt men det var gott för själen och för livet. Jag var sedan aktiv på en kundtjänst i min nya stad i ett drygt år. Sedan kände jag mig klar med yrket – vilket för oss in på nästa fråga. Varför slutade du om du trivdes? Var sak har sin tid och så var det verkligen med kundtjänst. Jag kände att det var helt rätt att syssla med från att jag var 20 och fram till strax innan 25 års-sträcket. Där kändes det att jag nått till en punkt där jag inte kunde ”hämta” något mer. Hur löjligt detta än låter. Det skulle komma en period under vilken jag istället pluggade. Sedan kände jag mig på samma sätt lika klar med det. Vad var roligast med att jobba i kundtjänst? Den roligaste frågan att svara på. Det fanns många fördelar med att arbeta med kundtjänst som jag ser det. En av de mest uppenbara är förstås att man fick tala med kunder. Det var i alla fall något som jag uppskattade mycket. Det var en fin period att få hjälpa folk med olika ärenden och med olika ”kommunikativa behov” som vi talade om i gruppen. En annan aspekt var att vi var ett mycket fint gäng. Varje dag var rolig på ett sätt jag inte riktigt upplevt med något annat jobb. Det var nog faktiskt det jag uppskattade mest. Vissa av de jag arbetade med på kundtjänsten har jag nära kontakt med än idag. Ja, en är jag ju för sjutton till och med gift

Som vanligt var det improviserad saga i tisdags. Det är en tradition som går så långt tillbaka som till när barnen knappt kunde prata. Det lär fortsätta till de går i gymnasiet, i alla fall om jag får bestämma. Så, nu var det alltså dags igen och som vanligt gick jag in för det otroligt mycket. Barnen var taggade på att se vad jag skulle hitta på den här gången. De blev lite förvånade. Såhär lät det: I landet utan namn såg världen annorlunda ut än den vi är vana vid. Däcken på bilarna var inte runda utan stjärnformade. Det var ljust på natten och mörkt på dagen och när man nös var det aldrig någon som sa prosit. Men den största skillnaden var att man kunde ta ett blodprov som berättade sanningen om en person. Ni kanske tänker: ”Vadå sanning? Hur kan ett blodprov visa sanningen?”. Ja, så tänkte jag också till en början, och det var jag inte ensam om. I den historia som vi ska höra idag följer vi Falner, en man som bodde i sluttningen precis vid berget i den lilla staden i det lilla landet utan namn. Han skulle göra sitt första blodprov den dagen. Han tog på sig hatten och såg sig i spegeln, precis som alla dagar. Han såg till att fjäderjösen satt OK innan han gick ut genom fönstret mot blodprovet. Han klev in hos läkaren som omedelbart frågade om han var nervös. ”Nervös för vadå? För blodprovet menar du?” fnös han som svar. Hon log och bekräftade: ”För blodprovet, ja. Alldeles riktigt. Känns det OK?”. Falner nickade som svar och fnös ännu en gång för säkerhets skull. Hon nickade tillbaka och böjde sig efter någonting som fanns i en låda som redan var utdragen. Därefter lyfte hon upp något som såg ut som ett litet rör av något slag. Hon lyfte också fram något som omisskännligt var en spruta, en sådan hade han sett förr. Utan att fråga stack hon till honom i armen och första rädslan för blodprovet kom till honom. Det gröna blodet rann ut i röret och han vände bort alla fyra ögon för att inte se det ske. Hon försäkrade honom om att det inte var farligt, utan helt normalt. Det var dessutom helt normalt att känna nervositet gentemot sitt första blodprov. ”Inget konstigt alls”. Han skrockade till och sa att han minsann inte alls var nervös. Tyvärr var det nog tydligt att han far med osanning. Vi återbesöker blodprovet nästa vecka.

Titeln på denna text kan vara något missvisande. Jag kommer inte att tala om vad online dating är i någon slags generell mening. Jag kommer tala om de intryck jag fått av fenomenet efter att nu, under ett par månader, ha befunnit mig i denna tillvaro. Som vanligt kommer jag både att utlova och varna för en hel del flummigheter. När jag nu benar ut online dating kommer jag att göra det genom att beskriva ett antal intryck – helt i linje med mig själv och mina pretentioner. Håll tillgodo. Online dating är utvecklande. Ett av de bredaste begreppen i svenska språket visserligen, men därför så passande är. Genom att syssla med online dating kände jag att jag fick utvecklas i flera led. Det utvecklade mig själv. Jag lärde mig om sidor hos mig själv som är både positiva och negativa. Jag lärde mig vad andra personer tycks uppfatta som attraktivt och mindre attraktivt. Det blev som en enda stor lektion i vad det innebär att vara jag. Detta uppskattade jag starkt med online dating. En annan sak med online dating som jag ansåg vara väldigt nyttigt var det faktum att det var roligt. Detta tänkte jag inte särskilt mycket på innan. Jag tänkte att det skulle vara många saker, men inte roligt. Det var det dock, verkligen! Online dating innebär att man får möjlighet att träffa människor man aldrig annars hade korsat väg med. Är det inte fantastiskt? Under de dejter jag varit på har vi hittat på en väldig massa olika saker. Det har känts kanonkul. Jag har varit på tivoli, jag har varit på konserter, på galleri, jag har ätit på en massa restauranger. Ja, en himla massa roliga saker alltså. Det har jag gjort sedan jag startade med online dating. Uppskattning för livet. Detta vill jag slå ett slag för i största allmänhet men särskilt då det gäller online dating. Det fick mig nämligen att känna så. En känsla över att jag är glad att vara vid liv. Att få chansen att befinna sig i den här världen. Att ha vänner, människor som bryr sig om mig. Det är vackert och jag mår väldigt bra av att påminna mig om det. Många liv pågår parallellt utan att vi får någon som helst inblick i dem. När man ger sig in i världen av online dating ökar dock chanserna för att se in i andras liv.

Vet ni vad jag kom fram till? Att det absolut bästa man kan göra är att inte tänka utifrån sitt eget perspektiv när jag köper födelsedagspresenter. Kanske är det bäst att inte tänka utifrån sitt eget perspektiv någonsin men det vill jag ställa mig mer agnostiskt till än så länge. När det kommer till presenter dock; då är det klockrent. Jag ska berätta varför. Jag jagar gåva till min lillebror som är 14 år yngre än mig och helt, helt annorlunda när det kommer till allt. Han är lång och smal, det är inte jag. Han är mammas favorit, det är verkligen inte jag. Han är dessutom intresserad av bilar och det är allt jävla annat än vad man kan säga om mig. Så, slutledningen i mitt köp blev förstås att jag skulle köpa något som hade med bilar att göra. Jag köpte en LED ramp. Nu undrar säkerligen många av er, kanske merparten; Vad sjutton är en LED ramp? Detta ska ni bli varse. En LED ramp är en konstruktion som syftar till att sitta längst fram på bilen. Det är alltså extraljus vars syfte – som jag har förstått det – kan vara flera. Till att börja med så är en LED ramp ett alldeles utmärkt sätt att synas bättre på vägarna när man kör. Detta tycker jag förstås är oerhört bra eftersom jag är rädd om min lilla bror. En annan sak som är bra med en LED ramp är att man dessutom ser bättre själv. Vägarna lyser upp på ett helt annat sätt och det blir även lättare – återigen, som jag förstått det – att se åt sidorna. Det är ju verkligen två skitbra argument för att skaffa LED ramp. Man ser bättre och man syns bättre, helt enkelt. En annan aspekt av det som hittills varit elefanten i rummet är såklart att det är ballt med en LED ramp. Säger man förresten ”ballt” fortfarande? Jag vet inte men nu blev det i alla fall så. Till och med jag, som inte är bilintresserad överhuvudtaget, tycker att det ser coolt ut. En LED ramp ger ifrån sig ett grymt stort självförtroende. Jag anar att det beror väldigt mycket på just vilken bil man sätter LED rampen på men på brorsans bil passade det i alla fall utmärkt. Han har en pickup av märket… ja, detta minns jag inte nu. Någon pickup i alla fall. Jag kollade runt i nätets alla hörn för att hitta den bästa och mest uppskattade LED rampen. Tillslut hittade jag en utvecklare som jag förstod att de allra flesta var nöjda med. Jag slog till!

En hyllning till er, mina kära vänner. Jag riktar mig idag helt och fullt till de personer, kollegor och vänner jag jobbade med fasadrenovering i Stockholm tillsammans med. Det är nu många år sedan vi sågs. Många år sedan vi kunde säga att fasadrenovering var vårt yrke och Stockholm vår stad. Jag minns dock tiden som om det vore igår. Jag minns skratten. Jag minns våra härliga, långa dagar i såväl sol som regn som blåst. Jag kan nästan ta på känslan av hur det kändes att arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Idag kommer jag att skriva lite om hur det kändes att stiga i land på företaget. Att vara ny i Stockholm och även ny i branschen fasadrenovering var tufft i början. När jag säger början menar jag den första veckan, möjligen de första dagarna. Det var sedan som jag förstod att jag hamnat i det bästa gänget, inte bara inom fasadrenovering utan i hela Stockholm. Javisst, jag var på rätt plats. Jag minns första gången som någon av er sträckte ut en hand till mig. Blygast på stället var jag och oerhört goda för att ni bjöd med mig var ni. ”Ska du hänga med ut på stan en sväng? Krille har köpt några öl som vi tänkte dricka i Ivar Los”. Trots att jag var trött efter en hel veckas slit med fasadrenovering i Stockholm tackade jag ja. Det skulle bli så nu. Jag skulle med till vad det nu var de skulle till. Om jag nu skulle jobba med fasadrenovering i Stockholm under några år kunde jag lika gärna starta på ett bra sätt, med mina härliga kollegor. Det var den där kvällen i parken, som jag lärde mig att det var, som definierade mina år där. Mina år inom fasadrenovering och i Stockholm formades där. Tillslut blev de fyra. Åren alltså. Innan jag vände mig vidare genom livet och Sverige. Det var således en resa i tid och rum. En resa där jag fick känna på vuxenlivet trots att jag bara var 18 år fyllda. Att jag vågade ta klivet kan jag fortsatt vara extremt stolt över. Stolt över det jag som jag var för så många år sedan. När jag tog klivet att bli proffs på fasadrenovering i Stockholm. En bana jag svängt från geografiskt men inte särskilt mycket professionellt. Idag är jag konsult på byggen runt om i Sverige, och jag älskar varenda sekund.